Startar upp och börjar om, söndermarken jagar mig men jag är inte där
Mina läppar är fortfarande svullna sedan du var där
Som du kysste mig igår har ingen kysst mig förr
Hösten är en andra vår då varje löv är en blomma.
Jag har ett ganska starkt minne från en fredag för två år sedan då jag var på väg till min dåvarande skola. Det hade blivit höst under en natt och det var blött på vägen till skolan från busshållsplatsen på grund av att det hade regnat under natten. Allting såg grått ut omkring mig. Alla de som gick runt mig hade satt på sig sina gråa eller svart höstjackor och vädret var grått och kallt. Jag som utan tanke valt mina vita converse hade nu ett par gråblöta skor och den tunna jackan stängde inte ute blåsten så jag frös och skyndade mot skolan. I mina minst sagt negativa tankar hamnade jag och märkte klumpigt då inte när jag gick rakt in i någon stackare som nästan trillade. Den stackaren blev min första kärlek. Efter att han återfått sin kontroll och balans tittade han på mig och skrattade åt mitt desperata försök att be om ursäkt. Han sa sedan något jag inte längre minns, men jag minns hur jag föll för honom likt löven senare skulle falla ner från träden. Det var min första kärlek. Det var inte komplicerat, det var inte svårt.
Jag minns sedan tiden vi hade tillsammans den hösten. Jag hade inte längre något negativt att säga eller tycka om hösten. Redan dagen efter sken solen på träden och löven, allen från busshållsplatsen till skolan var i färgen orange med inslag av rött.
Dagarna lystes upp av honom och stunderna på fritiden spenderades till stor del med honom.
Det blev många mysiga konversationer över en varm kopp te som slutade i soffan med hans värme bredvid medan vi tittade på en film. På kvällarna kunde vi ligga nära varandra i väntan på att somna och bara hålla om varandra medan vi hörde regnet smattra mot huset. Mot de sista riktigt vackra höst dagarna, när många av löven lagt sig nedanför sitt träd, hade vi ett ”löv krig” på väg hem från skolan. Det började med att jag lade några röda löv innanför hans tröja och snart låg jag närmast begravd under en lövhög.
”Nu får du ge mig en lövhög” sa han med ett stort leende medan han fortsatte att lägga löv ovanpå mig emot mina fnittrande protester.
Jag skrattade.
"Men förstår du inte?” frågade han och log. ”Säg löv hög väldigt utdraget”.
Jag gjorde som han sa men efter flera tydligen misslyckade prestationer sa han det själv, och när han sa det fylldes alla min kropps atomer av honom.
”Löv hög, love hug. Liksom en kram, om du nu älskar mig” sa han men verkade ångra sig när han sagt det. Ville inte sätta krav på mig att bekräfta vår kärlek.
Jag berättade för honom att jag älskade honom.
Vår kärlek höll tills löven ett år senare föll igen. Nu när jag i presens är stående mitt i höstvädret, singel, kan jag bli varm i kroppen av minnena. Och jag uppskattar hösten lika mycket som jag gjorde under min förälskelse.De varma tonerna och de mysiga stunderna hjälper mig i sinnet mot kylan.
En dröm om Irland
Underbar dag i det underbara höstvädret.
Dock skriker min längtan efter ett rejält regnväder samt ett par nya Jeffrey Campbell- Lita.
Lägger nog upp min höstliga uppsats som skrev 2010 om jag ej minns fel. Känns rätt i tid.
Så lägg dig ner och sov lilla syster, bara lägg dig ner och bida din tid nu
Blodsband
Jag har en teori om varför just jag är bunden i den kropp jag invigde för snart sjutton år sedan och äger rätten till de minnen jag bär på. Teorin är att i mitt tidigare liv gjorde jag mig skyldig till ett sådant grovt brott att jag blev bestraffad med döden och arton år i fängelse i kommande liv. Arton år i fångenskap av blodsband.
När jag var liten och då min själ var fri från ånger och beslut trodde jag att blodsbandet syskon emellan uppstod då två syskon skar sig i varsin fingertopp till ett öppet rött blödande sår. De röda flytande nyanserna som formades till droppar på varderas fingertoppar gnuggades ihop till en ny, mörkare nyans. Som om då identiskt blod började rinna genom de båda systrarnas ådror. Som om de då delade på mer än deras föräldrar. Sedan var ett hemligt knutet band mellan syskonen skapat, hopknutet till en osynlig rosett.
Senare när åren satte sig på både mitt yttre och inre kom jag till insikten att innebörden av att dela ett blodsband var att ha ett ansvar för en annan människa på en näst upptill religiös nivå. Och denna religion hade också lagar och riktlinjer att följa. Lagar skriva av människans förväntningar och stängda ögon. Bröt du mot de röda lagarna var ditt blod inte längre tjockare än vatten.
Navelsträngen var virrad runt min hals den dag jag föddes, som om livet inte ens velat ge mig en chans. Eller så försökte livet ge mig just det, en chans. Men barnmorskan gjorde sitt jobb, klippte enkelt av navelsträngen och mitt liv tog sin början. Jag hade tydligen haft tur. Blodsbandet föddes i och med mig, helt omöjligt att ta på, ännu mindre möjligt att klippa mig fri från. Som en fotboja begränsar den min frihet, mina drömmar och får min framtid att se mörk ut. Jag är helt förstående för dem som försöker bryta sig fri från bojan, försöker skapa sig en ny chans. Men visst lär man sig saker på denna sida av gallret, saker de fria har en hel livstid på sig att utforska och lära sig att uppskatta. Du kan inte ta saker för givet. Den gränslösa kärleken du lovades från födseln av dina föräldrar är inte anknuten till blodsbandet, den kärleken du får från dina föräldrar är som vilken annan kärlek som helst. Den kärlek där du är uppskattad, ditt bästa står i fokus och att göra ditt lycklig blir ett livsmål. Du har bara troligen haft den kärleken runt dig så naturligt från så tidigt som dina yngsta minnen att du tror den är lika vanlig och lättåtkomlig som syre.Den bottenlösa kärleken fäste sig inte på mig.
Jag har sett bilder från unga tider då de bar upp mig i famnen med ett leende en solig dag på skansen och höll mig närmare staketet för att jag skulle kunna se djuren bättre. Jag har bilder från födelsedagar då mitt hår inte vuxit längre än till öronen och ser er le bakom mig medan jag framåtlutad över bordet blåser ut ljusen på den rosa tårtan. Men minnen av soliga dagar på skansen och födelsedagskyssar, de kan inte finna i mitt historiska arkiv. Men minnen, de har jag.
Jag minns när du slet upp mig från soffan och mamma skrek åt dig att jag var för liten för att förstå vad jag gjort. Jag minns när jag gick upp på mornarna och hörde mamma fråga när du skulle komma hem på kvällen och du svarade att det skulle bli sent som vanligt samtidigt som dörren slog igen bakom dig. Jag minns mammas tårar. Jag minns skriken. Jag minns tomheten i lägenheten. Jag minns när min vän frågade mig medan vi gungade klocka om pappa någonsin hämtade mig från skolan och jag minns så tydligt vad jag svarade. Jag svarade att jag inte hade någon pappa.
Jag minns också när du gav upp. När du lämnade allt, oss, för din egen överlevnads skull. Minns hur luften då tog slut i helvetet. Minns hur du bad om ursäkt och hur jag försökte ta in förlåtelsen innanför mitt skal. Men jag kunde inte ta åt mig den. Mitt skal var nu så tjockt och luften runt mig var så tjock att jag kunde skära i den.
Människor föds med överlevnadsinstinkt. Det vi inte har balanserar vi upp med det vi har eller kompenseras genom andra tillgångar. Jag fick det slutligen naturligt att öppna mig mot dem som kommer in i mitt liv med kärlek att ge. De banden jag nu knyter är minst lika starka, sårbara och vackra som andra relationsband. Vänskapsbanden. För hos dem blir jag sedd, uppmärksammad och uppskattad. De lär mig om gränser och är med mig i motgång och framgång.
Trots dessa viktiga band är det alltid en jobbig stund för mig när mörkret legat tryckt mot fönsterrutan under en längre tid och klockan säger mig att sömn är vad jag behöver. De minuterarna jag ligger mellan täcket och underlakanet, då mörkret hittat sig in ända inpå mig, känner jag mig som mest ensam och sårbar. Att somna gör det hela bara ännu värre. För i drömmarna kan jag vara och ha allt jag vill. Då är det en stor besvikelse att vakna. Andra nätter drömmer jag ofta att jag drunknar, men vaknar av att jag endast ligger på en fuktig del av kudden, skapade av mina egna tårar.
Jag har ett år kvar i fängelset, och i förberedelserna för livet i friheten ingår det att gå igenom allt jag varit ned om, alla minnen, för att sedan kunna lämna dom där. Att våga se på mitt livs arkiv, formulera det med hjälp av tjugonio bokstäver och begrunda det så djupt att ärren nästan är synbara på kroppen.
Men hur jag än skriver det, hur jag än formulerar mig känns det som om något fattas. Jag kan måla minnena med ord för er, måla känslorna. Men hur målar man kyla och värme, kärlek och hat med sådana tydliga drag att ni kommer att bita i kudden inatt för att ni känner min starka smärta. Hur får jag er att bli mer än bara berörda, hur får jag er att vara jag.
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt. Graderna sjunger så fort överallt och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis, det fryser nu sakta till is
Dina ord sände kyla i hela rummet.
Du måste ha sagt en del ute också, för jag måste ha vantar på mig såhär i oktober.
Och fast båten var i gungning var det du som fick mig att svaja.
Det var väl ungefär här det började.
Jag på övre bilden i "I <3 Rhodos" tishan, var så stört bränd (och full).
Ni som läst min novell i två tidigare inlägg vet ju vem av männen på den undre bilden som är Otto.
Ödet har gett oss en tredje chans
Inboxen hade ett nytt meddelande. En röd prick framför ett namn. Ditt namn. Otto. There you are.
Två månader av sökande är plötsligt över. Två månader av förvirrande förtvivlan. Två månader där jag har gått igenom våra två möten princip varje kväll för att försäkra mig om att inte glömma. Två månader där jag sökt ”Otto, Helsinki” på facebooks sökmotor och besviket möts av ingen lika fin som du. Och där är du nu, efter en tidsperiod ni vet mycket väl innan ni ens läser det- två månader. Hej, typ. Hei, skulle det vara på finska. Min plånbok ekar tom och min syster visar kärlek. Pengar på kortet och resan till Finland blir över helgen. Två månader har jag längtar, två dagar sedan blev jag obeskrivbart lycklig. Om två dagar åker jag.
Minns du än? Jag minns.
Jag minns vårt första möte. Jag minns första gången jag såg dig. Jag minns första gången du rörde vid mig fysiskt. Elektriciteten. Och jag minns också hur du rörde vid mig första gången psykiskt. Förvirringen. Jag minns också… Nej. Jag kan inte ens skriva det. Att forma det till ord i huvudet har börjat tillåtas men det blir för tydligt om orden står skrivna med de svarta bokstäverna mot det vita arket. Det kanske blir ett bra avslut. Kan tyvärr inte lova någonting.
Vi fick ju en andra chans.
Det var varmt den där dagen som skulle ligga som grund för vårt första möte. Trädäcket under fötterna väl ombord på båten var varmt men behagligt. Behagligare än värmen i luften för den kvävde mig och mina vänner och vilken tur att vi köpt med oss vatten på mini-marketen i närheten sa vi till varandra. Sittplatserna på däck var dock kokheta och från och till hörde man någon som glömt lägga ett skydd mellan baken och sitsen av trä och då kom det svordomar på alla skandinaviska språk. Efter att ha kommit till rätta började man titta på den övriga besättningen av dagens partybåt som vi tjejer varit så himla exalterade och taggade inför. Ja, man behövde inte titta många gånger ner från där vi satt på ett övre däck för att se att det fanns ett stort överskott av östrogen på den här flottan. Herre. Vi som varit så sugna på några riktigt sexiga killar att ha kul och dansa med till havs. Här var det bara tjejer som brett ut sina handdukar på däck vid sina vänner och börjat be till solgudarna om en schyst bränna. De hade nog också insett att det inte skulle bli ett överflöd av killar på båten och gått snabbt till mötes det bittra ödet.
Jag försökte att höja stämningen genom att sjunga ”Girls just wanna have fun” för tjejerna omkring mig och tillade när några log att nu skulle det ju inte bli något bråk om någon snygging alla ville ha så att någon skulle bli kastad överbord. Nu tinades stämningen upp och tjejerna började skåla med varandra. Kände mig som en hjältinna. I en sekund. Sen såg jag fyra-till synes från vårt läge- snygga killar som gick längst båtkajen och någon sade högt vad vi alla tjejer tänkte: ”Hoppas att de för tusan skall upp på vår båt nu”. Och allt gick de på. Och de gick längst fram i fören och slog sig ner och alla tjejer tryckte till en vän och nickade sedan demostrativt åt deras håll. Stämningen höjdes nu meter över havet även om ingen egentligen bytte position. De fyra nya killarna höjde medelvärdet på snygga killar till att känslan var att Brad Pitt tänkte hänga med på en party båt på Rhodos.
Båten lämnade snart trygga land för en dag ute på okänt vatten. Vi var lovade gratis shots och första rundan kom efter inte allt för lång tid- och var exakt så utblandade som vi trodde de skulle vara. Tur nog för mig och en vän bestämde vi oss väldigt tidigt för att göra ett besök på toaletten och där fann vi dagens lilla spritförråd. Fest. En höll vakt, den andra tog några klunkar, grimaserade, bytte plats, den andra drack några klunkar, fnissade och kände oss som dagens genier. Vi gick till våra vänner som slagit sig ner vid masten på det nedre planet och plötsligt satt vi bland alla andra ungdomar. Det fanns ett till killgäng där, svenskar, som många av tjejerna ur mitt gäng började snacka med och jag kände mig allmänt nöjd över min skattkista vid toaletten. Pinsamt nog gungade båten lite fortare och mer under mina fötter än de andra och de måste ju ha undrat lite över hur mycket alkohol jag tålde- det var ju i princip bara saft i shotsen.
Någonstans där, mitt mellan att småprata med gänget bredvid med standardfrågorna om vart man kom från och hur länge man varit strandad på Rhodos stannade båten för första gången i en vacker dukt för att alla skulle få bryta sig igenom det glasklara vattnet.När vi kom upp igen gick jag och min ena vän på skattjakt under däck och körde visan ännu en gång. Håll vakt, ta en klunk, grimas, håll vakt åt vännen, vänta medan den klunkar, skratta åt dens grimars och le sedan som fån för att nu blir party båten faktiskt party! Vi ville inte sitta längre, och med vårt initiativ stod snart båten i betydligt mer gungning än tidigare och alla som inte haft alkohol i handen tidigare köpte nu öl och när folk rörde sig till musiken fick man små saltvattens stänk på sig. Vilken underbar dag.
Och plötsligt var du där. Du hade dina röda solglasögon på dig. Du hade dem på dig när du gick ombord båten också. Det visste jag, för du var ”killen i de röda solglasögonen” alla tjejer kommenterat när du gått på båten med dina tre vänner. Av er fyra hade du, speciellt, höjt medelvärdet på snygga killar på båten. Vad pratade vi om? Jag minns då inte. Jag måste ha kommenterat att jag var halv finsk, att jag hette Koskela i efternamn och jag minns att du log. Du hette Otto och bodde i Helsinki, Finland. Och jag skulle verkligen vilja skriva vad vi pratade om. Istället får jag skriva om vad vi gjorde. Vi tittade på den långa kön som bildats för att få åka bananbåten och bestämde oss genom någon form av kommunikation för att i väntan bada på andra sidan av båten under tiden. Där minns jag att du frågade om mina tatueringar och jag hade problem att översätta den mest värdefulla, den på revbenen, på ett värdigt sätt. Du bara log. Jag pratade nog på för mycket, jag var nog lite för full men du sa att jag var charmig. Det minns jag allt. Jag som försökte att andas normalt och hoppades jag inte var röd i ögonen av alkoholen och saltvattnet och hoppades att håret inte var i kaos sådär i vattnet eller att han fick intrycket av att jag bar t-shirt för att jag skämdes för min kropp. Pratade vi kanske om hur jag bränt mig redan första dagen på resan? Det är troligt, nu när jag tänker på det, för det är värt att le åt. Och nu kommer jag låta klyschig, men jag höll nästan på att drunkna där och då i dina ögon. Inte längre så anonym med solglasögonen på, mer nu bara Otto. Och vi insåg sen medan vi skrattade att vi konverserat allt för länge om saker jag nu inte minns för vi hade missat bananbåten och behövde snabbt ta oss upp på båten för den skulle vidare.
Väl uppe på båten gav vännerna mig blicken att jag skulle säga allt vid första bästa tillfälle då han inte kunde höra oss. Och du gick bakom mig längst relingen för att komma till dina vänner och jag kunde från den sekunden alltid känna vart du var Otto. Från den sekunden du satte din hand tydligt men vänligt vid mitt ryggslut för att komma förbi. Jag dansade vidare, nöjde mig med shotsen på saft och tänkte inte speciellt mycket just då på vår lilla ensamma stund. Men jag kände dig hela tiden. Jag kände hela tiden vart du var. Bakom mig, snett till vänster, under däck. Jag behövde inte ens bekräfta genom att titta efter.
Men varje resa ut med party båten på Rhodos slutar på samma ställe. I båthamnen, vid kajen där jag såg dig första gången, där hela resan började. Det gick så fort. Alla plockade ihop sina saker så fort och jag stod nog där och såg lite förvirrad ut för plötsligt kände jag din närvaro, psykisk, inte fysisk, men inom ett fåtal sekunder kände jag dig fysiskt också för du bar upp mig, ner från övre däck och släppte ner mig först vid övergången mellan hav under fötterna och stabilt land. Du höll din hand återigen vid mitt ryggslut. Tydligt, men vänligt. Och så var du borta.
Men vi fick ju en andra chans.
Jag hade försökt att inte tänka på dig. Ville inte vara den där tjejen som fäste mig vid en kille jag inte ens visste efternamn på eller om vi skulle ses igen. Ville fortsätta min resa. Men visst tänkte jag på dig och ett x-antal gånger måste jag ha berättat för mina vänner, i detalj, hur du fick mig att känna när du tittade på mig. Och väl på bargatan tittade jag nog efter dig. Men jag såg dig aldrig och kanske hade du redan åkt hem till Finland. Fula svenska ord i huvudet. Jag dansade sönder min kropp två nätter i sträck. Jag glömde dig nog stundvis och lät andra ha sina händer på min rygg. Jag skrattade.
Plötsligt var du bara där framför mig och min puls slog igen, så hårt och jag var så närvarande och så borta under samma sekunder. Jag höll en man i min högra hand, en man jag träffat tidigare den kvällen som jag skrattat timmar i sträck med och som jag glades åt att ha träffat. Men där var du, konverserande med en brunett och jag gick förbi dig utan att säga något och du såg mig aldrig. Paniken. Du var ju där. Inte kunde jag vägra ödets önskan att ge oss en andra chans. Inte kunde jag låta slumpens tjänst gå till spillo. Jag återvände till bordet där du suttit utan en riktig plan. Fan. Vem var bruden du satt med? En tjej du log åt så benen skakade och höll du din hand vid hennes svank, tydligt men vänligt, när du förde henne framåt längst bargatan. Paniken igen. Du satt inte kvar. Vad ödet och slumpen måste skratta åt mig nu.
Vid fyra var bargatan en plattform för rörelse. Jag stod stilla. Tiden stod stilla. Sen stod du stilla. Några meter framför mig stod du, leendes. Vi var nog de enda stilla.
Och vi höll genast varandra i handen och delade med oss av våra drömmar och vi behövde båda ibland stanna upp och be om ursäkt och inflika med ett leende hur glada vi var att se varandra igen, en andra chans. Och båda bad om ursäkt för att vi varit så dumma och inte hjälpt ödet på vägen och gett varandra en kontaktinformation. Och vi båda log och ögonen våra lyste när den andra sa att den tänkt samma sak om vårt första möte där på båten när vi glömde bort vad de andra gjorde och trampade vatten bredvid varandra medan de andra roade sig och du sedan bar mig ner från fören till den tryggare delen av båten när jag var för rund under fötterna på det gungande vattnet. Jag som tyckt jag gjort bort mig. Du tyckte jag hade varit charmig. Jag tyckte du var perfekt.
Vi fick ju en andra chans.
Du tog mig runt axlarna och höll mig nära dig och det var så behagligt att hålla den handen och trycka mig om möjligt ännu närmare. Det var så behagligt att stå på kajen vid vattnet och skratta med dig medan du försökte lära mig några ord på finska. Jag hade från tidigare lexikon bara kunnigheten att säga "Jag älskar dig". Vi gick ner på stranden och det var läskigt hur helt normalt det kändes och när du strök din tumme över min hand kunde jag omöjligt veta om rysningarna berodde på den lätta brisen som svepte in från över havet eller den påverkan din beröring hade på mig. Och den där blicken. Vid första mötet så hade du haft på dig röda solglasögon. Så anonym. Alla som kommenterade ditt utseende vid det där första mötet kallade dig "han i de röda solglasögonen". Nu hade du inga solglasögon. Otto. Och blicken fick mig att börja skratta och springa bort från dig i panik längst stranden men inte många meter hann jag innan du svingat upp mig i din famn och sprang ut i vattnet. Du brydde dig inte om mina protester om att kläderna trots allt inte var mina så snälla blöt inte ner dem. Det är jag tacksam för Otto, att du inte brydde dig. Och jag är tacksam för att du höll mig så nära i vattnet och bar upp mig så jag hade mina ben lindade runt din rygg och lade mitt huvud på din axel och skrattade åt stunden i soluppgången där med dig. Hur du smekte min ryggrad upp och ner med hela din hand och hur fin vår kyss var där i vattnet under tiden som din underarm var min andra ryggrad och dina långa manliga fingrar dök in i mitt hår. Det är jag tacksam för. Och jag är tacksam för hur vacker du var när vi stod i duschen och det enda ljuset kom utifrån korridoren så att jag såg din siluett när vattnet rann över oss och du drog din hand genom ditt hår och sedan bara höll mig nära dig. Min kind mot ditt bröst. Min hand vilandes mitt ditt nyckelben. Min hand på din hals. Mina fingertoppar vid din tinning. Dina kyssar.
Men vi tog inte vara på den andra chansen.
Öder måste ha skakat på huvudet åt oss, ryckt på axlarna och lämnat oss åt separerade vägar. För du bad mig om ditt nummer men just då, just den stunden ville jag inte alls tänka på framtiden utan ville pussa på dina perfekta läppar och få pirrningar i hela kroppen. Men hade jag gett numret, tänk om, hade jag då fått pirrningarna i lagom doser framöver då?
För jag gick. Ut genom dörren, vände mig om för att du sa till mig att du inte hade någon plan för dagen och jag sa, ”då ses vi”. Men vi sågs inte mer. Och jag ångrar varje steg jag tog från dess.
