bible

Jag har en teori om varför just jag är bunden i den kropp jag invigde för snart sjutton år sedan och äger rätten till de minnen jag bär på. Teorin är att i mitt tidigare liv gjorde jag mig skyldig till ett sådant grovt brott att jag blev bestraffad med döden och arton år i fängelse i kommande liv. Arton år i fångenskap av blodsband.
När jag var liten och då min själ var fri från ånger och beslut trodde jag att blodsbandet syskon emellan uppstod då två syskon skar sig i varsin fingertopp till ett öppet rött blödande sår. De röda flytande nyanserna som formades till droppar på varderas fingertoppar gnuggades ihop till en ny, mörkare nyans. Som om då identiskt blod började rinna genom de båda systrarnas ådror. Som om de då delade på mer än deras föräldrar. Sedan var ett hemligt knutet band mellan syskonen skapat, hopknutet till en osynlig rosett.
Senare när åren satte sig på både mitt yttre och inre kom jag till insikten att innebörden av att dela ett blodsband var att ha ett ansvar för en annan människa på en näst upptill religiös nivå. Och denna religion hade också lagar och riktlinjer att följa. Lagar skriva av människans förväntningar och stängda ögon. Bröt du mot de röda lagarna var ditt blod inte längre tjockare än vatten.

Navelsträngen var virrad runt min hals den dag jag föddes, som om livet inte ens velat ge mig en chans. Eller så försökte livet ge mig just det, en chans. Men barnmorskan gjorde sitt jobb, klippte enkelt av navelsträngen och mitt liv tog sin början. Jag hade tydligen haft tur. Blodsbandet föddes i och med mig, helt omöjligt att ta på, ännu mindre möjligt att klippa mig fri från. Som en fotboja begränsar den min frihet, mina drömmar och får min framtid att se mörk ut. Jag är helt förstående för dem som försöker bryta sig fri från bojan, försöker skapa sig en ny chans. Men visst lär man sig saker på denna sida av gallret, saker de fria har en hel livstid på sig att utforska och lära sig att uppskatta. Du kan inte ta saker för givet. Den gränslösa kärleken du lovades från födseln av dina föräldrar är inte anknuten till blodsbandet, den kärleken du får från dina föräldrar är som vilken annan kärlek som helst. Den kärlek där du är uppskattad, ditt bästa står i fokus och att göra ditt lycklig blir ett livsmål. Du har bara troligen haft den kärleken runt dig så naturligt från så tidigt som dina yngsta minnen att du tror den är lika vanlig och lättåtkomlig som syre.Den bottenlösa kärleken fäste sig inte på mig.
Jag har sett bilder från unga tider då de bar upp mig i famnen med ett leende en solig dag på skansen och höll mig närmare staketet för att jag skulle kunna se djuren bättre. Jag har bilder från födelsedagar då mitt hår inte vuxit längre än till öronen och ser er le bakom mig medan jag framåtlutad över bordet blåser ut ljusen på den rosa tårtan. Men minnen av soliga dagar på skansen och födelsedagskyssar, de kan inte finna i mitt historiska arkiv. Men minnen, de har jag.
Jag minns när du slet upp mig från soffan och mamma skrek åt dig att jag var för liten för att förstå vad jag gjort. Jag minns när jag gick upp på mornarna och hörde mamma fråga när du skulle komma hem på kvällen och du svarade att det skulle bli sent som vanligt samtidigt som dörren slog igen bakom dig. Jag minns mammas tårar. Jag minns skriken. Jag minns tomheten i lägenheten. Jag minns när min vän frågade mig medan vi gungade klocka om pappa någonsin hämtade mig från skolan och jag minns så tydligt vad jag svarade.  Jag svarade att jag inte hade någon pappa.

Jag minns också när du gav upp. När du lämnade allt, oss, för din egen överlevnads skull. Minns hur luften då tog slut i helvetet. Minns hur du bad om ursäkt och hur jag försökte ta in förlåtelsen innanför mitt skal. Men jag kunde inte ta åt mig den. Mitt skal var nu så tjockt och luften runt mig var så tjock att jag kunde skära i den.
Människor föds med överlevnadsinstinkt. Det vi inte har balanserar vi upp med det vi har eller kompenseras genom andra tillgångar. Jag fick det slutligen naturligt att öppna mig mot dem som kommer in i mitt liv med kärlek att ge. De banden jag nu knyter är minst lika starka, sårbara och vackra som andra relationsband. Vänskapsbanden. För hos dem blir jag sedd, uppmärksammad och uppskattad. De lär mig om gränser och är med mig i motgång och framgång.
Trots dessa viktiga band är det alltid en jobbig stund för mig när mörkret legat tryckt mot fönsterrutan under en längre tid och klockan säger mig att sömn är vad jag behöver. De minuterarna jag ligger mellan täcket och underlakanet, då mörkret hittat sig in ända inpå mig, känner jag mig som mest ensam och sårbar. Att somna gör det hela bara ännu värre. För i drömmarna kan jag vara och ha allt jag vill. Då är det en stor besvikelse att vakna. Andra nätter drömmer jag ofta att jag drunknar, men vaknar av att jag endast ligger på en fuktig del av kudden, skapade av mina egna tårar.

Jag har ett år kvar i fängelset, och i förberedelserna för livet i friheten ingår det att gå igenom allt jag varit ned om, alla minnen, för att sedan kunna lämna dom där. Att våga se på mitt livs arkiv, formulera det med hjälp av tjugonio bokstäver och begrunda det så djupt att ärren nästan är synbara på kroppen.
Men hur jag än skriver det, hur jag än formulerar mig känns det som om något fattas. Jag kan måla minnena med ord för er, måla känslorna. Men hur målar man kyla och värme, kärlek och hat med sådana tydliga drag att ni kommer att bita i kudden inatt för att ni känner min starka smärta. Hur får jag er att bli mer än bara berörda, hur får jag er att vara jag.