+-0
En man kommer fram till kassan med x-antal varor. Han säger "Skynda på nu, såhär segt kan det ju inte gå". Jag antar att han är någon form av stammis och han måste ha insett när han såg mig att jag är nyanställd och han ville säkert skämta oskyldigt. "Gör lixom det bästa man kan här, tålamod min herre". Börjar blippa varorna. Tittar på honom. Han ser flamsig ut, om det är ett sätt att breskriva ett utseende. "Du, nu får du ju plocka ner varorna i påsen också, det är ju så det funkar!" Låter inte lika trevlig längre. "Haha, nej jag må vara nyanställd här men packa varorna är väl inte min uppgift, ni får hoppas på en mer service minded perosnal nästa gång" säger jag och försöker låta lättsam fast det byggs upp en irritation inom mig. Då kommer det. "Man borde ju faktist ha en neger". Allt stod väldigt stilla och ut ur min mun kommer "Ursäkta, men vad sa du?!". Han är lugn, säger "Ja, alla borde ju ha en neger som får fixa allt åt en, bära och fixa". Jag är tyst. Kan inte ens titta på honom. Tänker i huvudet om det inte är värt endå att flyga på honom och strypa honom fast jag skulle nog få sparken. Sitter kvar. Tyst. "Håller ni inte med mig?". Kan inte svara, vill spotta på honom. "Nej, vi delar nog inte samma åsikt". Patetiskt det låter, jag vill ju sparka ner honom. Och plötsligt då kommer den andra chocken, jag får lust att krama honom. Vill krama honom och säga till honom de orden han säkert inte hört tillräckligt ofta, vill ge honom något tryggt, den omänskliga människan. Han går därifrån, och jag blir tårögd. Så äcklad, chockad och förtvivlad.
